Oh ja. Har jag nämnt att jag nuförtiden suktar efter en diskmaskin och platt-tv. Och ett nytt matbord. Och nya jeans. Dels känner jag mig som en gammal tant som längtar efter dessa ting, men jag får lite dåligt samvete också när jag ändå har det så bra som jag har. Likt förbannat sitter jag med Svepet i knät och suktar och räknar ut vad det blir i månaden om man köper något med räntefri delbetalning Elgiganten har erbjudande). Hm. Borde ju spara alla mina pengar till Chile i december. Eller möjligtvis Canterbury nästa termin. Får väl se. Dumma materialistiska Andrea.

Idag har det varit en dag full av nostalgi. Jag har fått tid att tänka en hel del på mitt första år i Uppsala. Medan jag vandrade ner från Engelska parken till Stora torget idag tänkte jag på hur dessa tre Uppsala-år verkligen har sett olika ut. Första året var utbytesåret, andra året språkvetaråret och tredje blev nyakärleksåret.

Det var otroligt kul att träffa Emelie idag. Hon var ju min allra första Uppsalavän och det är skönt att få träffa någon som varit med från början. Tänka sig att hon var min enda vän på ekonomprogrammet. Och vilken vän! Tiden går så fort när man har roligt. På tal om roligt ringde min kompis Aoife från Irland nyss. Träffade henne andra terminen i Uppsala och idag är hon en av mina allra bästa vänner. Spelar ingen roll att vi inte har setts på ett år för hon är samma underbara människa som alltid. Man kan säga vad man vill, men hon finns kvar.

Nostalgi var det ja. Vet inte riktigt om jag saknar dessa år, men jag känner ändå lite vemod när jag tänker på tiden som aldrig kommer tillbaka. Det är så intressant att man går igenom olika etapper. Har verkligen älskat Uppsalaåren (och fler blir det ju eftersom jag har tre år kvar till examen), men önskar ibland att man kunde vrida tillbaka och uppleva en viss fest, en viss fika, eller en viss resa.

Nostalgi kan dock vara lite farligt. Det är lätt att gräva ner sig i det och glömma bort var man befinner sig nu. I mitt fall är jag precis där jag vill vara. Här och nu.

A kind much closer than friends use. Lyssnar på Jason Mraz låt "If It Kills Me" och minns precis hur det kändes för ett år sen innan du kysste mig för första gången. Tack för att du inte har slutat kyssa mig sen dess. Ett år redan älskling, och många fler lär det bli. Du är det finaste jag vet.

Då har jag tagit ett steg närmare till att bli kärring! Känns riktigt bra faktiskt. Dagen har bestått av regnoväder, jättejobbigt att jobba dyngblöt (jösses vad vi tjurade tillsammas på jobbet) men desto roligare att komma hem och finna underbara presenter. Älskling skickade blommor och choklad med bud vilket nästan fick mig att gråta. Sedan kom värsta chocken när päronens present visade sig vara en tvättmaskin! Som jag har önskat mig en sådan, men såklart aldrig velat säga det eftersom det är så sjukt dyrt. Den står färdiginstallerad i Uppsala och väntar på att användas. UNDERBART! Känns fint att känna sig så uppskattad. Tack också alla vänner som hört av sig! På lördag kör vi hårt ;)

Den här veckan har varit väldigt hård. Jag har gråtit en del, men mest bara varit fly förbannad. Rent utav rasande. Det är nämligen en människa på jobbet som snackar massa skit om mig. Det började med att kollegorna av en tillfällighet fick veta hur mycket jag tjänar och överraskade eftersom det visade sig att jag tjänar mer än de flesta. Särskilt har den här avskyvärda människan varit på mig om hur jag inte förtjänar min lön eftersom jag inte har samma ansvar som vissa. Till det här hör att denna person är en säsongsarbetare och själv har tagit på sig en ledarroll. Om personen nu känner att den är underbetald, varför tar den inte det med chefen istället för att klaga på mig som inte har med saken att göra?

Hur som helst har skitsnacket fortsatt bakom min rygg och personen har snackat massa om att jag är lat. VA? Jag blir så jävla arg! Vem är det som har stått där som ett fån med skrapan i högsta hugg när personen har pratat i telefon i timtals, samt utfört personliga ärenden på arbetstid? Andrea såklart. Förstår inte hur en fyrtio plusare med två barn kan gå runt och prata så jäkla mycket skit? Vi är ju vuxna människor, men tydligen finns det också extremt omogna medelåldriga typer.

Droppen kom idag när jag fick höra att människan hade sagt till chefen att jag har ryggproblem och därför inte kan utföra vissa uppgifter (klippa häckar). Chefen frågade då min pappa om detta var sant eftersom han i så fall inte kan låta mig jobba. Hur kan man vara en sån jävla lögnare? Jag har ALDRIG påstått något sånt. Jag har enbart sagt att jag helst inte vill klippa häckar för att det är tungt och jag är dessutom så kort att vissa når jag inte ens upp till. Jag är verkligen inte den enda heller som inte velat klippa häckar och jag har jobbat så extremt hårt med att göra att bra rensningsarbete istället. Hur har man mage att bara ta något som ryggploblem ur luften och säga det till chefen? Han tyckte i alla fall att jag skulle strunta i skitsnacket eftersom han tycker att jag jobbar bra. Dessutom sa han det jag också tänkte: vadå, hur kan de klaga på Andreas lön när det är den hon ska ha enligt kollektivavtalet? Där ser man hur korkad den här fruktansvärda människan här. Noll koll. Vilken airhead. Jag hatar verkligen att vara föremål för skitsnack och det känns som att det var längesen jag insåg att någon gjort det. Vilken tur att chefen frågade pappa som kunde berätta hur det egentligen låg till. Lycka till nu du elaka människa med att få fast jobb på företaget. In your dreams. Och framför allt: what goes around comes around.

Saknar min älskling trots att vi nyss fick hela fyra dagars helg ihop. Bilder från vår Midsommar kommer väl upp så småningom när jag orkat leta upp kabeln till kameran. Lyssnar hur som helst som en galning på Emilias bidrag till årets Melodifestival. Kan inte säga att jag direkt fastnade för den här låten det lilla jag hann se på festivalen, men nu efteråt har den stigit i mina ögon. Underbart somrig! Tänker på Pierre och får lust att springa ut på nån äng och dansa runt i solen. Fånigt jag vet, men det är ju så det känns.

Visst är det underligt hur vissa människor verkligen inte kan det här med sociala koder och liknande värderingar? Nu menar jag ju givetvis inte sådana som inte kan rå för det på grund av sjukdom, utan sådana som helt enkelt inte förstår fast de borde. Hur svårt är det att städa upp efter sig när man har picknickat? Hur svårt är det att bära bort sin bricka när man har ätit? Hur svårt är det att säga tack? Hur svårt är det att förstå "en för mig, en för dig"? Hur svårt är det att källsortera egentligen? Jag kan verkligen bli förvånad ibland när jag hamnar i situationer då dessa tankar börjar snurra i min skalle. Frågorna fortsätter; Hur svårt är det att släppa något och gå vidare? Hur svårt är det att offra sig för andra? Hur svårt är det att hålla käften ibland när man inser att det inte är läge? Hur svårt är det att låta andra leva sitt liv?Tydligen mycket svårt eftersom man likt förbannat drabbas av dessa människor om och om igen. Skänk en peng eller tanke åt miljön och åt din nästa. Det är skrämmande hur egoistiska människor kan vara, rent hänsynslösa. Om inte så läs här. Kom att tänka på det nu när jag satt och filosoferade.

är det så jävla skönt att ha sin egen blogg. Man får skriva vad man vill, sina tankar, känslor och reaktioner. Och faktiskt skita i vad läsarna tycker. Visserligen är ju det man skriver om ytterst subjektivt. Bara en bråkdel av en dags beskrivs, en bråkdel av känslan och en bråkdel av upplevelsen. Tänker ofta på det när jag läser runt på andra bloggar, särskilt de största. Tänk på det du också. Den här bloggen är inte ens ett sandkorn av vad jag är som person. Och den speglar ju inte särskilt väl mitt liv. Men den är min. Rätt underbart ändå.

Jag följer spänt som alla andra historien om det försvunna flygplanet som verkar ha störtat i Atlanten igår. Kan bara tänka mig hur hemskt det måste ha varit att vara passagerare i det planet, och hur hemskt det är för de anhöriga. Måtte de hitta vraket snart. Vet ju att flygolyckor inte är särskilt vanliga, men kan inte låta bli att få obehagskänslor när jag tänker på vår Chileresa i december. Det är ju samma rutt. Usch. Man kan ju i alla fall alltid hoppas på att mirakel ska ske så att de hittar åtminstone någon överlevande.

Lovade lägga upp en bild på hennes tatuering och här kommer den. Så himla fin! Sitter på hennes högra ankel. Man blir ju lite sugen på att skaffa en själv. Vet dock inte alls vad den skulle föreställa...

Nog för att jag älskar solen på sommaren, men fy fasen vad jobbigt det är att få solen i ansiktet när man sover. Måste ha vaknat runt klockan sex imorse och lyckades inte riktigt somna om efter det. Och ja, vi har persienner, men det täcker inte riktigt så bra som jag skulle vilja. Blir därför troligen en tripp till Ikea i veckan för ett inköp av en svart rullgardin som inte släpper igenom ljus.

Nu börjar det kännas att det är nog. Har visserligen pluggat duktigt idag, men också hunnit drömma mig bort till Londonresan. Är så himla shoppingsugen. Särskilt efter nya skor så det blir väl till att spara en del. Tänkte dessutom vara väldigt turistig och åtminstone den här gången åka upp i London Eye och träffa vaxdockor hos Madame Tussaud. Åh, det finns så mycket jag vill göra, så många platser jag vill åka till. Ska inte klaga för det blir ju tre resor till innan året är slut, men ibland önskar man verkligen att man orkade jobba och plugga så man kunde komma iväg lite till.

är WASA kanelknäckebröd. Så sjukt gott! Har blivit helt beroende och har snart ätit upp hela paketet, snyft snyft. Köpte de i fredags och idag är det måndag ja. Ehum. Köp på egen risk höll jag på att säga, men nej, köp ändå för det är det värt!

Pierre köpte underbara vaniljyogurten från Valio till mig i söndags. Hade inte hunnit prova den förrän igår och jösses vad gott. Rekommenderas starkt även för folk som inte är laktosintoleranta. Så himla god! Råkade dock få en sockerchock när jag hällde på CocoPops efter träningen idag. Ville ha lite snabb energi, men det var visst lite för mycket. Sjukt gott annars! Mmmmmmmmmmmmmmm.

Nu är det officiellt försommar för mig. Pierre har fixat sina inlines och varit ute och åkt tills han kom hem som en svettpöl. Jag undrar om han ska tvinga mig att åka snart. I vintras blev jag ju tvingad til ett inköp av skridskor. Trodde att jag skulle dö, men det gjorde jag inte så förhoppningsvis överlever jag inlines också. Fast lite jobbigt känns det ju att rulla fram som bambi på hal is offentligt. Pf.

firar vi idag. And still going strong som Pierre säger. Te amo.