Igår när jag skulle cykla hem från träningen blev jag så rädd att hjärtat höll på att stanna. Lugnt och sansat cyklade jag igenom Studentvägen där det finns en lekplats och tänkte faktiskt "Nu ska jag cykla sakta ifall något barn springer förbi". Det var knappt så att jag hann slå bort tanken och ur en buske kommer det en liten kille, inte längre än att han nådde upp till mitt knä och springer ut mitt framför cykeln. Jag tvärnitar och lyckas precis missa honom. Helt chockad och hyperventilerandes tittar jag på hans mamma som inte gör någon ansats till att ta hand om sin unge. Jag utbrister "herregud" och cyklar därifrån, både rädd och arg på samma gång. Om jag inte hade varit uppmärksam hade nog den lille inte funnits här idag. Jag är helt säker på att min tyngd skulle ha krossat honom. Snacka om obehagligt! Tankarna går direkt till novellen "Att döda ett barn". Läskigt värre.

Ja då ska jag väl bara duscha, klä på mig, packa och åka iväg. Pierre kommer i efterhand eftersom han har lektion i eftermiddag. Ska bli skönt att komma hem till mamma och pappa och mysa. Ser fram emot imorn kväll också då det blir reunion med mina sötnosar till gymnasiekompisar. Åh! Ha en bra helg!

Jag undrar jag om jag kanske är mer nervös än min syster. Imorn är det nämligen dags för hennes första tatuering. Det blir en fågel på fotankeln, ungefär som den på bilden, med texten "Vive" (=lev på spanska). Gah, jag blir också lite sugen men samtidigt jättenervös, vet inte om jag skulle våga själv. Hur som helst är jag inte förvånad över att hon är den av oss som gör det först. Hon är ju rebellen av oss två även om vi båda är ganska bra på att chocka våra föräldrar *harkel*. Otroligt spännande ska det bli i alla fall! Imorn klockan två befinner jag mig därför i Stockholm fullt beredd att hålla hennes hand. Pirrigt värre.

Gah vad seg jag är idag! Är inte van vid att titta så här mycket på tv. Hela morgonen, en del av eftermiddagen och nu efter träningen har ägnats åt tv:n. Varför kan jag inte slappna av och tillåta mig själv det? Känner att jag borde fortsätta på "Enduring love" men samtidigt att det kanske inte är så bråttom i alla fall. Den ska ju ändå vara utläst nästa vecka och består bara av 250 sidor. Idag har Pierre nog satt sitt biblioteksrekord...när han kommer vid nio har han suttit där i nio timmar (inte i sträck, men ändå!). Helt sjukt. Lite mys blir det nog då, stackars bebis. Kände mig för övrigt på topp under träningen idag. Det är ju alltid nåt när vardagen känns så himla grå trots att träden blommar gröna utanför fönstret. Helg, åh sköna helg, kom fort. Då jäklar blir det blommor och bin.

On a beautiful, cloudless day, a young couple celebrate their union with a picnic. Joe Rose and his long-term partner Clarissa Mellon are about to open a bottle of wine when a cry interrupts them. A hot air balloon with a 10-year-old boy in the basket and his grandfather being dragged behind it has been ripped from its moorings. Joe immediately joins, along with several other men, in an effort to bring the balloon to safety, but in the rescue attempt, one man, John Logan, dies.

Another of the would-be-rescuers is Jed Parry. Joe and Jed exchange a passing glance, a glance that has devastating consequences and that indelibly burns an obsession into Jed's soul, for Jed suffers from de Clerambault's syndrome, a disorder that causes the sufferer to believe that someone else is in love with him or her. Delusional and dangerous, Jed gradually wreaks havoc in Joe's life, testing the limits of his beloved rationalism, threatening Clarissa's love for him, and driving him to the brink of murder and madness.